.

Det här inlägget har jag suttit o funderat över länge nu.
Det har gått många dagar o jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva riktigt.
Kan inte riktigt sätta ord på hur jag känner.

Det är fruktansvärt jobbigt och det gör ont i mig.

TORSDAGEN DEN 1 SEPTEMBER
Fick Farmor somna in :'(

Mot min egen första vilja åkte jag upp på sjukhuset på Onsdagen tillsammans med Pappa, Sara, Oliver, Fredrik, Nilla o Monika o hälsade på Farmor.
Farmors läkare hade sagt till Pappa att han tyckte att vi borde komma upp o hälsa på, Han trodde att det skulle vara bättre för oss än att inte åka dit.
Just då när jag va där känndes det så rätt.
Läkaren tog sig först tid o hade ett möte med oss o verkligen berättade om allt som hännt sedan hon blev inlaggd på sjukhuset.
Ja vi fick veta allt o det va skönt o sen efter det fick vi gå in till henne.
O även fast det va hemskt att se henne ligga där så känndes det skönt att vara där.

Men sen efteråt så slog det mig att om jag hade varit dit tidigare så hade jag fått träffa henne vaken o hon hade fått träffa mig en sista gång o allt sådant.
Kan inte sluta tänka på det.
Varför va jag inte dit tidigare för??

O Nu när hon är borta så försöker jag minnas henne som hon va men det enda jag kan minnas just nu är hur hon såg ut där hon låg i respiratorn med en massa slangar o skit.
Jag ser bara hur maskinen andas åt henne o hur hon bara ligger där o sover o kanske inte alls är medveten om att jag va där.
Visst kan jag minnas allt annat oxå men på något vis så faller jag tillbaka på den synen.

Varje gång jag gör något så tänker jag på att Farmor inte kommer kunna göra det igen, Varje gång jag ser mina barn tänker jag på att hon inte kommer att få se dom igen.
Hon kommer inte få se dom bli stora.
Hon kommer inte vara med på Thilos 1-års dag.
Hon kommer ALDRIG mer vara med på något o jag kommer sakna henne.
Varje gång jag tänker på det kommer tårarna, även nu :'(

Jag hatar verkligen döden. Fy vad hemskt det är.

O jag kan heller inte låta bli att tycka illa om mig själv för att jag inte hälsade på henne mer som jag sa varje gång vi sågs o som jag lovade min Pappa flera gånger.
Visst det är inte det enklaste att ta sig dit med 2 barn men jag klarar ju allt annat så varför i helvete klarade jag inte det?
Varför tog jag mig inte i kragen o åkte dit??
VARFÖR?????????

Jag vet ju hur glad hon blev varje gång hon träffade oss o hur glad hon blev när hon fick träffa barnen.

Jag Önskar att jag kunde spola tillbaka tiden o göra rätt.
Men nu är det försent o jag får leva med det resten av livet.
Men jag hoppas att jag snart kan lägga sjukhus bilderna bakom mig och minnas min glada o härliga Farmor som hon va =)

Jag har haft riktigt jobbiga dagar sedan i Torsdags o fler lär det bli.
Kommer ta låååång tid innan jag kan smälta detta =(

Men jag hoppas att jag får vara delaktig i allt som händer nu.
Med begravning o huset o allt.
Jag tror att jag kan behöva att få hjälpa till.
Få vara med lite iallafall.
Samtidigt så får jag väll förstå om Pappa, Nilla o Monika vill göra det själv oxå.

Nä jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Har så mycke känslor som jag skulle vilja vräka ur mig men jag finner inte ord till det.

Det är jobbigt helt enkelt.



Vår Tid På Jorden Är Förgänglig
Likt En Ros Som Sakta Vissnar.
Nu Vilar Du Bland Rosenblad
På En Ängels Mjuka Vingar.
I En Värld Fylld Av Skönhet
Glädje Och Visdom.
Vila I Ljus Och Värme
Tills Vi Ses Igen <3<3<3

Jag hoppas du kan förlåta mig Farmor.





Idag är det dessutom 1 år sedan vi begravde Farfar =(