Inside *This is me*

Ja det va jag verkligen. O hur blev det så då? Det vet jag inte heller. Men jag vet att jag va hemsk o jag förstår inte att Mamma orkade så länge som hon gjorde.

Vet inte om allt kom tillsammans med flytten o allt nytt som blev. Jag ville ju inte flytta o absolut inte till en stuga mitt ute i skogen på en plats där man inte känner en människa. Låter inte så lockande när man går i åttan va?
Inte ett dugg, men jag hade inget att välja på. Eller jag fick ju välja att följa med Mamma eller att flytta till Pappa.
Men Pappa kännde jag ju inte och där va det alltid en massa bråk o skit o i vilket fall som hellst skulle jag bli tvungen att byta skola.
Jag är en riktig Mamma tjej o det har jag alltid varit =) Mamma är bäst

Vart det spårade ur vet jag inte, Mamma tror att det beror på mina vänner. Dom hatade sina styvföräldrar o då gjorde jag oxå det. Men jag tror att det har med flytten att göra. Att jag tyckte att det va Min styvpappas fel att  vi flyttade o sen hjälpte det väll inte att mina vänner ogillade sina styvföräldrar.

Jag ångrar allt bråk jag ställde till mid hemma, Men är på något vis glad över att allt blev som det blev. Annars hade jag aldrig fått min underbara dotter =)
Hade vi inte flyttat hade jag aldrig träffat min dotters Pappa o fått min dotter. Visserligen va min dotters Pappa ett stort misstag men min dotter är det bästa jag någonsin fått.

Men jag kan inte sluta må dåligt över allt jag gjort mot mina föräldrar och styvföräldrar.
Jag har inte nån ordentlig förklaring till mitt beteende men jag ångrar det och är verkligen ledsen för det.
Jag är jätte glad över att dom har kunnat förlåta mig för det och tagit tillbaka mig som deras dotter.

Älskar er

Ja det är en sak jag alltid har funderat över. Varför är jag så förbannat blyg o tillbaka dragen? Varför har jag blivit så? Varken min Mamma eller Pappa är så. Hur har jag blivit så?

Jag hatar att vara så. På insidan är jag en helt annan person men så fort jag ska göra något "konstigt" eller prata om något "Pinsamt" eller privat så går det inte. Känslor kan jag absolut inte prata om. Hela jag bara låser mig.

Va jag så som lite oxå eller? Om inte, hur har det blivit så nu?

Det är jätte jobbigt att vara en person men vilja vara en annan. Det är ingenting som fungerar som det ska när jag bara låser mig. Jag har jätte svårt att få mina förhållanden att fungera eftersom jag inte kan säga riktigt vad jag tycker tänker och känner. Det gör ju att det blir en massa onödigt bråk.
Jag har kämpat med detta i många år o visst kan jag säga att det ha varit värre men det är långt ifrån bra nu. När jag gick i 8:an pratade jag knappt med någon alls. Vågade inte ens be en lärare om hjälp mm. Det är ju helt sjukt att det har blivit så och jag förstår verkligen inte hur det har blivit så.

Jag vill inte vara så här. Jag vill komma ut ur mitt skal o vara den glada spralliga tjejen jag igentligen är.

Varför är allt så fel i mitt liv?

Resultatet har blivit iallafall 1 son på sidan om sitt äktenskap. Jag hoppas verkligen att det inte finns fler som ja inte vet om. Jag fattar inte hur man tänker när man gör som min Pappa gör. Jag tycker att det är helt sjukt att han är otrogen hela tiden men att han dessutom skiter i sin som som kommit ut av detta är för mig obegripligt.
Hur kan man sätta ett barn till värden och sedan bara skita i honom?

Han påstår att Mamman lurade honom till det. Hon hade lovat att hon åt P-piller. Men det gjorde hon tydligen inte. Det va hans försvar till hela händelsen. Det va hennes fel.
Men för i helvete. Det är han som har varit otrogen o barn blir tillslut ett resultat av en otrohet.

Visst jag har oxå varit otrogen, men inte på det sättet. Jag va jävligt full, Det va väldigt struligt mellan mig och min kille mycke bråk o skit o så kom mina "Vänner" o festade med mig och så drog dom dit en av sina vänner. Sen satt dom hela kvällen och berättade om honom. Hur bra han va osv. Det blev för mycke tillslut och han va som han va. Pang på ba. Det blev ett par kyssar o inget annat.
Jag ångrar det så otroligt mycke. Jag mådde och mår fortfarande sjukt jävla dåligt över det jag gjorde. Jag skulle aldrig någonsin kunna göra om det. Det sårar verkligen den man är tillsammans med. Man förstör så otroligt mycke både för sin partner och sig själv.
Partnern kommer ju inte kunna lita på en igen och det gör allr jätte jobbigt för en själv. Men kan knappt åka och jobba utan att bli anklagad för att vara otrogen.
Det är verkligen jätte jobbigt. Men detta återkommer jag med om i ett eget inlägg.

Jag vill bara komma fram till att jag inte kan förstå hur man kan över ge sitt eget barn. Denna stackars pojk lever idag utan Pappa och utan farmor och farfar o han har levt utan vetskapen till sina syskon och att han dessutom är morbror. Det är helt sjukt att man kan låta sitt eget barn leva på det viset.
Han mår ju jätte dåligt över det och funderar ständigt på vart Pappa håller hus, vem han är och vad han gör o varför han inte vill träffa honom. Vem vet han kanske tar på sig skulden.
Nä usch vad hemskt.

Och är det så att det är pappas fru som sagt ifrån till Pappa om umgänge så tycker jag att det är ännu sjukare. Hon har förlåtit honom för det han gjorde men kan inte aceptera ett stackars barn. Pojken har inte gjort något fel alls. Det är Pappa som är den skyldiga. Ingen annan.
Men om det är så att det är pappas fru som sagt ifrån så tycker jag att det är ännu sämra av Pappa. hur fan kan ha lyssna på det skitsnacket?
Har man satt ett barn till världen så tar man fan sitt ansvar.

Jag kommer ihåg när Pappa hämtade mig på en fest en gång. Vi körde hem några av mina vänner och jag märkte att pappa va väldigt irriterad när han hämtade upp oss men ja frågade inget. o svaret kom när hans telefon ringde. Det va Mamman till hans son som ringde o Pappa ville inte prata med henne.
När vi hade släppt av alla mina vänner kom frågan jag inte kan förstå att han ställer till sin dotter.
Han frågade vad jag tyckte att han skulle göra. Och jag svarade så klart vad jag tyckte. Jag tyckte o tycker såklart att han ska ta sitt ansvar. Träffa honom o va en Pappa för i helvete. Han är en jätte fin o go kille.

Det är något jag inte har. Jag har inga minnen alls från när jag va liten. Är det normalt att inte minnas sin barndom?
Om inte, varför gör inte jag det? Okej att man kanske inte minns när man va jätte liten, men när man fick i 5:an till 9:an då? o mer där till jag minns inte mycke av det som hände då. Förutom allt bråk som varade i många år.
Kan jag ha förträngt allt för att det inte rymdes mer i mitt huvud? Kan allt bråk ha gjort att jag inte minns min barndom?
Fast det vore lite konstigt eftersom allt bråk började i 8:an typ. Allt innan det då?

Jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att inte minnas något. Tänk när Tindra blir stor o vill veta vad jag hade för mig som liten. Jag kan inte berätta något för henne.
Hur har detta gått till som? Varför minns jag inget?

Jag har läst mina gamla dagböcker och känner inte alls igen mig själv i dom o jag kan absolut inte minnas att jag gjort det som står där.

Fan att det ska vara så. Jag hatar det här. Jag vill kunna berätta mina barndomsminnen för min älskade dotter.

Jag har mycke funderingar på vad som hände mellan Mamma och Pappa när dom gick ifrån varandra. Mamma har gett mig en historia och Pappa har gett mig en. Och dom stämmer inte med varandra.

Mamma säger att Pappa var otrogen och att hon fick nog och lämnade honom.
Pappa säger att Mamma smuslade undan alla räkningar, Sa att hon hade betalat dom men struntat i det och köpt kläder till mig istället. Han säger att jag hade kläder i garderoberna som jag inte hann använda. Prislapparna satt kvar men ändå slutade inte Mamma handla. Han säger att han sålde sin bil o satte pengarna på ett konto som Mamma inte skulle komma åt utan Pappas tillåtelse, men att hon förfalskade hans namnteckning och lyckades få ut pengarna ändå o handlade upp allt.

Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet mycket väl att Pappa är en otrogen man. Han kan inte sköta sig p hålla sig till en. Men jag kan inte tänka mig Mamma som den som inte tar ansvar. Jag kan inte tänka mig att hon bränt alla pengar på kläder till mig. Jag har ju sett alla mina bebiskläder och inte va det något där som va nytt inte och inte va det så mycke kläder heller. Jag vet inte vad jag ska tro och det kanske inte är så viktigt att veta heller men jag har det i mitt huvud och frågorna återkommer hela tiden.
Vem ljuger för mig??

Det är nog det som är viktigast för mig att veta. Vem är det som inte är ärlig mot mig?

I denna blogg kommer jag försöka skriva ner alla mina känslor och tankar som jag bär på. Jag har väldigt mycke som snurrar runt i mitt huvud. Saker ligger o gnager i mitt huvud, saker sedan jag va liten till o med.
Det är sjukt att man samlar på sig en massa skit o bär det med sig hela livet. Varför tar man inte itu med det direkt?
Men lever bara en gång så varför kasta bort hela livet på att grubbla över saker man gjort eller saker som hänt?

Jag gör det och jag vill inte det, men jag har ingen jag riktigt kan prata med. Ingen jag litar på så mycke förutom Mamma, men det kan bli så fel att prata med henne om allt. Men den dagen jag känner mig redo att släppa denna blogg den dagen är de min Mamma som får tillträde hit. Jag hatar att prata om känslor men jag älskar att skriva så därför vänder jag mig till en blogg.

Jag ska iallafall försöka skriva allt jag tänker o känner. Inga dagsbeskrivningar utan bara tankar och känslor.